Sommarresa 2010
Det här är en minimalt bearbetad version av en reseberättelse som jag tidigare visat i Svenska Järnvägsklubbens webforum "Postvagnen".
Resan gjordes i juli 2010 och texten är från 2010 - 2011.
Denna reseberättelse Resor Bilder Hem
Del 6, mot Albanien med Riviera del Conero
Den här gången blir det mycket båt...
Sist hade vi kommit till Ancona med tåg från Milano..
..och gått in till gamla stan. Vid vattnet(!) nedanför gamla stan..
..ligger färjeterminalen. Vi gick in i den stora hallen, fylld med stängda biljettluckor. Två och en halv timme innan avgång, en halvtimme till sista incheckning, men var f_n checkar man in? En upptejpad lapp på italienska hittade vi, och en väktare kunde bekräfta att vi förstått den rätt; incheckningen i passagerarterminalen är stängd och all incheckning sker numera vid fordonsincheckningen på andra sidan hamnen...
En gratisbuss går dit, och om bussen är i tid hinner vi precis... Och om incheckningen inte tar för lång tid hinner vi med sista bussen tillbaks. Några minuter efter tidtabell kom tillslut en buss rundsvängande.
Vid incheckningen pågick ett lite oorganiserat balkanskt kaosartat köande och rundspringande med pass. Vi han precis checka in på den utsatta tiden, men på något sätt kändes det som om det inte hade varit något problem lite senare än den angivna tiden heller...
Hit till färjeterminalen kan man åka från stationen med dieselbusslinje 12..
..men då får man stoppa mynt i en sån här biljettautomat. Som vanligt i Italien kan man inte köpa biljett ombord på bussen.
Vi klarade incheckningen och han med bussen tillbaks till passagerarterminalen (Ganska bra sightseeing genom hamnområdet, många fiskebåtar/trålare blir det...) där passkontroll, ombordstigning mm. sker. Vi var för övrigt inte de enda som åkte en sightseeingrunda fram och tillbaks genom hamnområdet de sista minuterna, och garanterar inte de mest vilsna...
Väl tillbaks vid passagerarterminalen gick pass- och tullkontroll gick smidigt för oss med EU pass, något mer krångligt för övriga... Sedan släpptes vi ut i hamnområdet.
Vi passade på att ta en lite titt runt innan..
..vi gick ombord på M/S Riviera del Conero, byggd 1974 som M/S "Espresso Cagliari" för Trans Tirreno Express, Venedig. Sedan 2004 ägs hon av Adria Ferries, Panama och går omdöpt till "Riviera del Conero" Ancona - Durres.
Fakta om fartyg om M/S Riviera del Conero
Embarkering sker på medelhavsvis i aktern, dock inte över bildäck utan via den lilla landgången till vänster och en smal trappa upp..
..till incheckningen ombord. Mer papper att fylla i och bitar av andra att riva av samt kontroll av pass, sedan fick vi varsin sliten hyttnyckel.
Riviera del Conero är genomgripande renoverad och ombyggd 1991 vilket märks på inredningen...
Men i alla fall bitvis är den lite gammeldags charmig.
Efter att ha installerat sig i hytten fanns gott om tid att titta på hamnverksamheten från soldäck. Ett antal båtar kom eller gick, här en kroat som vänder i hamnbassängen men även greker och montenegriner visade upp sig.
Lots måste alla anlöpande båtar ha såklart... Det kan ju vara farligt annars, och vad skulle annars italienarna leva av?
Och så kan man stå i aktern och studera lastningen. Ganska skoj spektakel faktiskt, mest personbilar som kördes ombord (uteslutande av männen, fruarna fick ta hand om barn, packning, pass och allt annat som skulle över den lilla landgången och uppför den smala trappan...), några lastbilar och en del gods på pall. Stor andel schweiziska bilar fö. Något mindre än en timme efter avgångstid kördes den sista bilen ombord.
Och så kom vi äntligen iväg strax efter åtta, en dryg timme efter avgångstid. Och vi som stressat för att vara ombord två timmar före avgångstid enligt anvisningarna...
Till vänster ligger fö. M/S Ancona , en gammal svensk dam byggd 1966 som Sveabolagets M/S Svea.
Sakta försvinner Ancona över aktern..
..och Italien ersätts med den nedgående solen över havet.
Där borta någonstans på andra sidan Adriatiska havet ligger Balkan. Och Albanien. Känslan av lite äventyrlig resa börjar så sakta infinna sig medan solen sjunker allt lägre och aningen av Italien blir allt mindre i horisonten.
Nåja, bäst att skynda sig att få något att äta innan den enda restaurangen ombord stänger. I matsalen finns det även ett bord med vit duk, där sitter kapten och chiefen i stillsamt samspråk över sin middag. Undra om deras vin var lika gott som vårat på liten flaska med skruvkork?
Morgon efter återstår en god stund av båtresan, även efter en sen frukost. Tysken från Stocksund ordnar ett besök på bryggan och bjuder in oss andra. Tredjestyrman är från Odessa och har inget emot besök. Kapten och chiefen är från Montenegro respektive Kroatien liksom en del underbefäl, förutom fd. jugoslaver är det många ryssar och ukrainare ombord. Och filipiner i manskapet förstås, men de höll sig mest för sig enligt vår styrman. En enda italienska finns i besättningen men ingen alban, arbetsspråket är engelska. I mitten på bordet autopiloten för kurshållning som används här på öppna havet. Knappraderna hitom är de prosaiska maskintelegraferna som används under gång, bryggmanöver används vid tillägg.
Öppna bryggvingar känns sjüsst en dag som denna, men var en av de saker vår styrman inte uppskattade med detta fartyg. Bra arbetstider, skönt med en passagerarbåt, hyfsat seriöst rederi men en obekväm gammal skorv var hans omdöme. När kapten dök upp var det visst dags för oss att gå.
Restaurangen har öppet en stund för en lunchsittning. Vi passar på.
Albanien! Tidigare under dagen har vi skymtat land vid horisonten, troligen Kroatiska öar, men vid halvtretiden på eftermiddagen börjar vi se detta okända land. Spänningen stiger!
På däck dyker allt fler upp. En timme senare är vi på väg in mellan Dürres pirar.
Utanför ligger klassiska lasttrampar för ankar, längs kajerna står klassiska hamnkranar på rad. Allt kompletterat med en flytdocka och ett litet varv.
Längst in i hamnen ligger passagerarfartygen med aktern mot kajen, mellan de fyra som ligger inne finns det ett hål för oss att vända runt och fickparkera i.
Men känns båten i mitten inte bekant? M/S Riegel byggdes 1973 som Silja Lines M/S Bore I och gick senare Stockholm - Tallinn och Stockholm - Riga som M/S Baltic Kristina.
På andra sidan om vår kajplats ligger en av Riviera del Coneros systrar, M/S Grecia byggd 1973 som M/S Espresso Livirno. Inte alls lika ombyggd och betydligt vackrare... M/S Grecia går Trieste - Dürres.
Släktskapet mellan de båda systrarna och den fula påbyggnaden på våran syns tydligt. Efter en stunds köande kommer vi ned och ut på kajen. De flesta väntar in en bil som backas av från bildäck men vi går med raska sten i riktning mot terminalbyggnaden. Hur ska det gå att komma in i Albanien, detta tidigare så slutna land, utan visum?
Rafflande fortsättning följer!