Sommarresa 2010
Det här är en minimalt bearbetad version av en reseberättelse som jag tidigare visat i Svenska Järnvägsklubbens webforum "Postvagnen".
Resan gjordes i juli 2010 och texten är från 2010 - 2011.
Denna reseberättelse Resor Bilder Hem
Del 14, upp i de albanska bergen med tåg
Resan genom Albanien fortsätter.
Klockan är en kvart i tio när tåget från Tirana och vidare mot Pogradec rullar in i Elbasan och vi går på det hyfsat välfyllda tåget. På plattformen utbryter en hätsk diskussion bland tågpersonalen, axelgeneratorn på första vagnens främre boggi har uppenbarligen lossnat och trillat av sedan förra stationen! Lokföraren tycker inte det är något problem och vill köra vidare medan konduktörerna inte verkar vilja fortsätta. Vi åker vidare.
Diskussionen upprepas på nästa station i utkanten på Elbasan där det verkar finnas någon form av lokstall och det slutar med att föraren kör och två konduktörer får hoppa på i farten.
När vi kommit ut ur stan går banan i flodens dalgång och vi klättrar uppåt. Banstandarden verkar ganska måttlig, och slipersbeståndet urkass enligt statstjänstemannens bedömning. Gissar att det var vid 20 nedsättningen som tåget spårade ur när Jonas Strömblad åkte.
Uppehåll vid någon hållplats. Körstilen i Albanien är lite annorlunda än vad man är van vid med diesellok, man låter aldrig motorn gå på tomgång utan stänger av så fort man kan rulla och startar igen när det behövs dragkraft. Vid stationsuppehåll startar man motorn efter avgångssignal. Enbart lokbromsen används vid bromsning.
Högre och högre, landskapet blir mer dramatiskt ju längre från kusten vi kommer och mängden konstbyggnad ökar. Ett antal höga broar passeras, undrar om de är inspekterade och godkända? 🙂
Ett antal av broarna saknar räcken, någon verkar ha snott dem under upploppen kring 1997 för att sälja som skrot.
Vid ett antal uppehåll ställer sig tågpersonalen och tittar på axeln med den borttappade generatorn, vinkelväxeln till kardanen och generatorn var även axelboxlock så nu är lagret helt öppet vilket kanske inte är så bra på en bana med grusballast. Men ingen gör något mer än tittar, så det blir de utländska ingenjörerna som av självbevarelsedrift gör varmgångskotroll.
Naturen utanför fönstret förändras medan banan klättrar allt högre och lämnar floddalen.
Förutom lokförare, biträde och en konduktör per vagn är tåget bemannat (eller bekvinnat: lokpersonal - män, ombordpersonal - kvinnor) av en försäljerska med vagn, anställd eller auktoriserad något oklart. Dessa verkade något avogt inställda till oss innan..
..vi köpte varsin "original" Löwenbräu med tilltugg. Den andra försäljerskan ville bli bjuden på en av sina öl, och varför inte? En extra tiokronors-öl kunde vi väll ha råd med. Sen fick vi bjuda konduktörerna också. Efter det fanns det inga problem...
Plötsligt dyker det upp en lokkyrkogård utanför fönstret. Vi har kommit till Prenjas där avställda lok står och rostar i långa rader.
Ett svep över Albaniens alla diesellokstyper; T435/T458 (1958/1963), V200 (1956) och T669 (1978). Dessutom finns/fanns T211 lokomotorer. Typ T435, T458 och T669 är byggda i Tjeckoslovakien för HSH medan V200 är fd. BR 221 köpta begagnade köpta från DB 1989.
Även en del avställda vagnar, från Italien..
..och Österrike.
I Prenjas står även detta banarbetståg(?) och väntar på att möta oss.
T669 är den enda loktyp som används, av ursprungliga 61 lok används ungefär 25.
Vi fortsätter över högslätten. Även på det här tåget är folk nyfikna på oss utlänningar och efter några timmars resa släpper blygheten och de som sitter i närheten pratar gärna lite, efter bästa förmåga med papper, penna och några ord på blandade språk. Absolut en av behållningarna med att åka tåg i Albanien.
På något sätt tappar Tysken från Stocksund linsskyddet till fisheye objektivet genom enpersonkupéns hål ut på banvallen. Stor munterhet uppstår när en ersattsdel till den dyrbara kameran tillverkas av en halv ölburk.
Efter Prenjas slingrar banan i serpentiner nedåt, genom en lång tunnel och sedan en till. Plötsligt kommer vi ut ur tunneln alldeles vid vattnet. Ohridsjön!
Denna urgamla, mycket djupa sjö med en unik fauna (ca 200 endemiska arter) ligger på gränsen mellan Albanien och Makedonien.
Banan följer stranden söderut. Utanför fönstret är det förvånansvärt svalt och nästan vindstilla, ett hemtrevligt spårskarvs klicketi-klack och lokets tasslager-morr ackompanjeras av vågornas brus. På andra sidan Makedonien.
Så når vi slutstationen; Pogradec, eller egentligen Gur i kuq strax norr därom. Tåget töms och nya resenärer tränger sig på medan loket går runt.
Vi kom hit med en Halberstadtvagn.
Pogradec Tkl expedition.
Hit öppnades järnvägen 1979, och längre än så här kommer man inte med tåg i Albanien. Vill man fortsätta får man ta den anslutande bussen. Det vill vi, liksom alla andra.
Tio minuter senare betalar vi våra 100 lek och kliver vi av i Pogradec centrum. Medresenärerna från tåget vinkar.
Pogradec är en turistort, hit åker man på sommaren för att fly undan värmen. Såväl Kung Zog I som Kamrat Hoxha hade sina sommarhus här. Ohridsjön har även gott om fisk, bland annat Ohrid forell en numera nästan utfiskad delikates som bara lever här.
Mängden generatoraggregat utanför hotellen säger nog något om strömavbrottens frekvens. Enligt guideboken är det en av sakerna man ska kolla innan man checkar in.
Det blåser kallt, men vi hittar en hotellrestaurang som har en vindskyddad terrass med sjöutsikt där vi försöker göra av med så mycket Lek som möjligt på lokala specialliter. God fisk, gott vin och behov av att skicka Den Folkvalde till en bankomat, men inte särskilt dyrt egentligen. Men ett bra sista minne av Albanien.
Mätta följer vi stranden bortåt och funderar på var man hittar vidare transport.