Sommarresa 2010
Det här är en minimalt bearbetad version av en reseberättelse som jag tidigare visat i Svenska Järnvägsklubbens webforum "Postvagnen".
Resan gjordes i juli 2010 och texten är från 2010 - 2011.
Denna reseberättelse Resor Bilder Hem
Del 18, en till rundnos i Pristina
Sist hade vi kommit tillbaks till Prishtinë/Pristina från Fushë Kosovê med tåg och tittat på rundgången..
..och blev inbjudna på besök hos Tkl. Pristina är egentligen en obetydlig station på sträckan Furshë Kosovë - Podujevo (- Niš), men är trafiken norr om Pristina inställd sedan krigen, och ett par tåg om dagen fortsätter vidare hit från Furshë Kosovë.
Ville vi kanske åka en sväng på loket också? Absolut! -Gå fram till loket ska jag prata med föraren.
Tysken från Stocksund, Statstjänstemannen, Järnvägsingenjören och Konsulten väntar på lokföraren.
Även här en målad "tillverkningsskylt", KR/HK/KZ har två fd. Di.3a och två fd. Di3b från NSB.
Vi knölar in oss i hytten. Tågsättet ska tillbaks till Fushë Kosovë som tjänstetåg.
Lokföraren på..
..sin plats. Bra lok tyckte han, annars var tyvärr antalet gemensamma ord lite för begränsat för några längre diskussioner.
Vid infartskurvan till Fushë Kosovë finns ett par uppställningsspår för personvagnar där dessa fortfarande SJ-blå B1:or stod, tillsammans med ett par ommålade och några österrikiska vagnar.
"Uppgift till förare" (på albanska och serbiska) för 4201 Prishtinë - Pejë tidigare på morgonen: 105 + 100 ton, 12 axlar, 72 meter, P-broms med 215 ton bromsvikt.
Så är vi strax framme i Furshë Kosovë/Kosovo Polje.
Vi tackar för turen och kliver av. Järnvägsknuten Furshë Kosovë ligger i en förort till Pristina, och det är traditionellt härifrån man åker tåg om man ska till/från Pristina. Vi går under spåren..
..och in i det något bedagade 70-tals stationshuset. I ett hörn finns ett litet museum som tyvärr är stängt. Vi tar ett par bilder och funderar på vem som skulle kunna veta när museet är öppet när en mycket hotfull väktare dyker upp och inte alls verkar förtjust i att det tas bilder.
Nästan lika snabbt dyker det upp en annan man som inte alls verkar förtjust i väktarens beteende och börjar gräla på honom. Vill vi förresten inte ha en kaffe så länge? Kaféägaren, eller om det var kaféägarens farbror, tyckte inte det var ett lämpligt sätt att behandla turister och till hans kafébord räckte visst inte riktigt väkteriets långa arm...
Det blev ett ganska långt samtal på tyska om ditt och datt, men mest om Kosova, politik och livet där. Vår värd var utbildad vid universitetet i Pristina, men hade sedan dess jobbat på tryckeri i Österrike tills han gått i pension och flyttat hem.
I Kosovo kan man förresten välja på liten och stor kaffe; liten kaffe är en espresso och stor en espresso med varm mjölk, macchiato ungefär, vilket Den Folkvalde (som annars vill ha kaffe svart som själen) lärde sig uppskatta på denna resa...
Efter en trevlig fika tackar vi för oss och går ut på gatusidan stationshuset där busslinje 1 vänder.
Med 1:an in mot stan för en lunchkebab, det Ottomanska arvet gör sig påmint. Mycket av Pristina är byggt under 70-talet då centrala jugoslaviska investeringspengar strömmade in till det delvis autonoma Kosovos huvudstad, vilket Pristina blev utsett till 1947. Möjligheterna till universitetsstudier på albanska lockade invånare från ett stort omland under 70 och 80-talen.
Det var inte förrän i slutet på 60-talet som Pristina blev Kosovos största stad (till dess var den tidigare huvudstaden Pirzen större). Pristinas befolkning har bytts ut genom tiderna när herrar kommit och gått, men det har alltid varit en smältdegel.
Bebyggelsen i centrum är ganska blandad med kvarvarande hus från den ottomanska tiden, nyare infill, pampiga hus i betong, fula hus i betong, moskéer som blivit kyrkor som åter blivit moskéer osv.
Tony Blair verkar vara poppis här...Bill Clinton har fått en boulevard istället.
Bussarna i stan verkar mesta vara..
..begagnade tyska bussar från olika håll.
Kosovos nationalbibliotek, med sin något säregna arkitektur, som invigdes efter sex års försening 1981 har en stor symbolisk betydelse för Kosovo.
Under 90-talet var biblioteket stängt och användes som kommandocentral och lager av JNA/Serbiska armén. Flaggorna som vajar säger något om läget idag: Kosovo, Albanien, EU, NATO och USA...
En annan säregen byggnad som inte går att missa är "Ungdoms och sportpalatset" "Boro Ramiz". Boro och Ramiz var albansk respektive serbisk partisan under WW2 som i jugoslavisk enighetsanda på 70-talet tillsammans fått ge namn åt den folkkära arenan.
Det är här konserter, matcher osv. hålls, och man som tonåring kan hänga i väntan på att något roligare ska hända...
Boro Ramiz pryds numera av ett jätteporträtt av Adem Jashari. Adem Jashari var en av grundarna av UCK och blev efter att ha dödats i en serbisk räd en symbol för det Kosovariska motståndet, något av en Kosovas Che Guevara, vars nuna finns på T-tröjor mm. Andra skulle nog se honom som polismördare och krigsförbrytare, men här och nu är han hjälte av Kosovo...
Strax efter Kosovokriget startade ett elfel en brand, brandsläckarna var stulna och det fanns ännu ingen fungerande brandkår, så Boro Ramiz brann till stor del ned. Det mesta är återuppbyggt men delar är fortfarande "trasigt" och kan användas som parkering. Nåja dags att runda hotellet och sedan hitta ett middagsställe.
Vi knatar ned bland caféerna och barerna i centrum, det surrar av folk och halva Pristinas befolkning är yngre än 20. På reklamtavlan annonseras kvällens spelning på Boro Ramiz med Snoop Dogg. Det var ett dj..la liv hela natten...
Zahir Pajaziti, hjälte av Kosovo, var en av UCKs grundare. Antar att det stått en annan staty på platsen tidigare...
Denna dag var det fotbolls VM på tv (Tyskland - Uruguay, ni kan ju gissa vilket land alla höll på...), efter ett tag hittade vi en restaurang på en bakgata som bara hade en liten TV. Men vilket vin ska vi ha?