Mot Marocko!
Det här är en reseberättelse från en resa jag och två kompisar gjorde i mars 2023.
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5
Del 6
Del 7
Del 8
Del 9
Del 10
Del 11
Del 12
Del 13
Del 14
Del 15
Del 16
Del 17
Del 18
Del 19
Del 20
Del 21
Del 22
Tåget skulle gått till Portbou på den spanska sidan gränsen, men bussen bara till Cerbère, sista orten före gränsen någon kilometer tidigare. Vi frågade om det skulle finnas en buss vidare från Cerbère, men ingen visste något om det. I värsta fall får vi åka tillbaks med bussen tänkte vi och åkte med.
Någon vidare transport verkade inte finnas. En som kom med ersättningsbussen skulle försöka ringa efter en taxi från Spanien. Vi skulle nog kunna dela på den. Fågelvägen är det nära mellan Cerbère och Portbou, och järnvägen mellan de båda gränsstationerna är c:a 2 km. Men det ligger ett berg emellan med en järnvägstunnel, men landsvägen som slingrar sig över är typ en mil.
De Blickfångande Bröderna stannade kvar vid vattnet och den eventuella taxin medan jag raskt klättrade den långa trappan upp mot järnvägsstationen. Här var det väldigt stängt.
Bara att gå ned igen...
Ungefär samtidigt ringde det i min ficka, nu hade det kommit en taxi nere vid vattnet. Skulle vi också med? De Blickfångande Bröderna tackade för taxierbjudandet och klättrade istället raskt upp till stationen. Med sig fick de också en svensktalande spanjor!
Den väldigt stängda stationen öppnades tillfälligt och vi c:a fem personer som lyckats förstå släpptes in förbi den stängda biljettförsäljningen och den stängda gränskontrollen, och ut på plattformen i banhallen. Ungefär samtidigt kom tåget från Barcelona in och släppte av något tjugotal resenärer.
Generellt är trafikuppläggen numera att spanska tåg med stopp på alla mellanstationer från Barcelona går över till Cerèbre. En stund senare går det tillbaks till Portbou. Efter en halvtimme eller så utgår ett annat tåg (med samma tågsätt) från Portbou till Barcelona. Franska tåg går generellt över till Portbou och vänder där, med ett förlängt uppehåll i Cerèbre på vägen tillbaks. Med massor av undantag i båda länderna.
Förr gick tågen i bådariktningarna generellt över till det andra landet, sedan tomt tillbaks för att utgå från den egna gränsstationen mot det egna landet.
Spanien är det krångligaste landet att åka i med Interrail. Nästan alla tåg kräver platsbokning och RENFE har en kvot per tåg med platser som upplåts för Interrailresenärer, och enda sättet att boka dessa är via en bemannad biljettlucka på plats i Spanien. När man väl är i Spanien och kan boka är det stor risk att det redan är fullbokat de närmsta dagarna...
Vi kom fram till Spanien i alla fall! Det var vi inte säkra på när vi lämnade Lyon på morgonen, och än mindre när vi lämnade Schweiz dagen innan...
Del 7, ett försök att nå Spanien
När kaffet är uppdrucket går vi tillbaks upp till stationen i Perpignan. Om man går in i den vackra gamla stationsbyggnaden kan man gå under spåren och upp på andra sidan där den nya stationsbyggnaden med biljettförsäljning mm. finns, liksom busstationen.
På avgångstavlan för Gare Routière, busstationen, stod ersättningsbussen till Cerbère med, men där hittade vi ingen sådan buss. I informationsluckan pekade man mot järnvägsstationen. Tillslut tittade vi den på gatan utanför stationsentrén.
Till en början stora vägar och vanlig fransk landsbygd, men snart når vi kusten och det blir smalare väg.
Ersättningsbussen följde efter bästa förmåga järnvägen och letade sig till alla stationer. Stora vägen från Perpignan mot Barcelona går inne i landet, men den dubbelspåriga stambanan följer kusten.
Kustvägen är ganska smal och krokig, och för att komma genom orterna och nå stationerna får man ta ännu mindre vägar.
Där järnvägen genar genom tunnlar slingrar sig vägen över berget. Vägen är väll kanske inte helt anpassad för att köra buss... När vi mötte den ordinarie lokalbussen i en serpentinkurva blev det stopp och backmanöver.
Hamnen i Port-Vendres.
Stationshuset i Port-Vendres, en av de strejkstända små stationerna vi var förbi och vände vid. Ingen av eller på där. Inte särskilt många som åkte med ersättningsbussen över huvud taget.
Ned längs havet..
..genom idylliska orter vid kusten..
..för att klättra upp i bergen igen. Men det tar ganska lång tid med ersättningsbussen, med tåg hade det tagit 40 minuter, nu tog det en och en halv timme.
Vyerna längs den slingriga kustvägen är häftiga! Lite kul att åka bussen här faktiskt!
Framme i Cerbère blev vi avsläppta i centrum nere vid vattnet. Det kändes nästan tvunget att ta ett par steg ned på stranden och känna på vattnet. Inte mycket öppet här en tisdagskväll i mars. Bageriet höll på att stänga och det gick att få en bit bröd, men det var allt.
Enligt tidtabellen skulle det gå ett spanskt tåg från Cerbère till Portbou om en halvtimme. Om det nu går några tåg alls här när det är strejk. Ytterligare en timme senare skulle det gå ett tåg därifrån mot Barcelona. Järnvägsstationen i Cerbère ligger inte så långt ifrån centrum, men många meter högre upp. Dessutom måste man gå runt en bit för att nå stationshuset.
På den låsta dörren ett par anslag: en handskriven lapp om att ersättningsbussen går från centrum nere vid stranden, två anslag om vilka tåg och ersättningsbussar som går mellan Marsiles och här idag, och två anslag om vilka tåg som går mellan Marsiles och här imorgon. Det var allt.
Om bommarna är uppe kan man gena vid ställverk 1 (Poste 1) på vägen till centrum. Jag stannade och tog en bild, och ställverksvakten som stod och rökte i fönstret undrade vem jag var. Går de spanska tågen undrade jag. Mannen i fönstret pratade bara franska men vinkade fram kollegan som pratade engelska. -Jo de spanska tågen går nog. Vänta lite. Och så ringe han ställverket i andra änden av bangården och fick bekräftat att tåget var på väg genom tunneln från Spanien.
Närmast spanskt bredspår och till vänster franskt normalspår. Imponerande stor station mitt i ingenting! En bit bort anar man tunnlarna till Portbou.
Är man svart och har stor väska med sig får man specialbehandling vid ankomst i Frankrike... Tror han blev med på tåget tillbaks till Spanien.
Men ingen bryr sig särskilt mycket om oss, inte ens mitt fotograferande vid gränsstationen, så vi kliver ombord på det spanska regionaltåget 18.04 till Portbou.
Fyra minuter efter avgång från Cerèbre är vi framme vid tågets slutstation Porbou! Det är en timme innan nästa tåg söderut avgår härifrån. De lite konstiga tågtiderna beror på att de är anpassade för att ge anslutning till/från franska tåg som inte går pga. strejken. Men även med normal trafik är anslutningarna söderut sådär...
Även här ligger stationen högt över byn, som ligger nere vid vattnet. Men här ligger det imposanta stationshuset på "rätt" sida bangården, så går man ut framför stationen kan man titta ut över byn. Verkar också ganska trött.
I Portbou finns det dock ett spanskt biljettkontor. Dessutom med en vänlig försäljerska som både pratade engelska och hade gott om tid. Här fixade vi platsbokningar för morgondagens färd, vilket krävde sin tid och några försök med olika varianter.
(Enligt uppgift ska det från i somras gå att boka vissa spanska tåg via Interrails hemsida, men jag har inte provat.)
Samma tågsätt som vi kom med visade sig utgöra regionaltåget 19.05 mot Barcelona.
R på tåget står för Rodalies de Catalunya, ungefär Kataloniens pendeltåg, och motsvarar Cercanías i resten av Spanien. Dessa lokal/regionaltåg är i princip de enda spanska tågen som inte kräver platsreservation.
Tämligen prosaisk inredning i tåget. Men helt okej för ett lokal/regionaltåg. Vi åker i en timme, men hela sträckan från Portbou till Barcelona tar två och en halv.
Strax efter åtta var vi framme i Girona, och där klev vi av.
Girona fick bli dagens resmål, att åka i mörker är inget större nöje och hotell här är mycket billigare än i Barcelona. Här stannar också både snabbtåg (normalspår) och konventionella tåg (bredspår) vid samma station vilket är en fördel för den fortsatta resan.
Ett par bilder från Girona
När vi väl tagit os över till Spanien och bestämt oss för att stanna över natten i Girona. Letade vi rätt på ett hotell till rimligt pris på en bokningssida. Vi hittade ett litet hotell ganska nära stationen. Efter att ha checkat in gick vi ned mot centrum för att hitta någonstans att käka middag.
Förbi lite kvällsstängda affärer.
Över bron Pont de les Peixateries Velles. Riu Onyar rinner genom centrum men är delvis överbyggd med ett torg och mest en rännil så här års. Men här har den en vattenspegel.
Och till torget Plaça de la lndependència. Efter en runda hamnade vi på en restaurang med Katalansk mat vid torget. Trevligt, och tur att spanjorerna har sena middagsvanor!
Morgonen efter är det sol. Vi är egentligen inte så långt från Perpignan men husen ser annorlunda ut, Spansk arkitektur är annorlunda än Fransk.
Ett till lite lustigt hus längs vägen mellan hotellet och stationen.
Våren har kommit ytterligare lite längre här, träden längs gatan blommar!
En staty i parken tvärs över gatan från stationen. Adif är det spanska "Banverket" men som också har hand om stationerna. RENFE motsvara på samma sätt SJ AB.