Det här är några bilder med text, här i lätt bearbetad form, jag tidigare visat i Svenska Järnvägsklubbens webforum "Postvagnen".
Bilderna är tagna i maj 2018, texten från 2019.
Stationen i Kapstaden är en säckstation med 24 plattformsspår. På -60 talet ersattes det vackra viktorianska stationshuset med det nuvarande monstret för att få plats att separera resenärer med olika hudfärg... Miljön under de överdäckade delarna är väll inte sådär jättetrevlig.
Vi ville göra en dagstur med (fjärr)tåg från Kapstaden, men det går så få tåg att den enda möjligheten är att åka pendeltåg i ena riktningen. Efter lite klurande kom vi fram till att man kan åka fjärrtåg till Hugenot (=Paarl) eller Wellington i vindistriktet (Tidtabellen på Shosholoza Meyls hemsida visar det inte, däremot på resebyrån African Sun Travels hemsida samt på papperstidtabeller på stationen i Kapstaden...), och tillbaks därifrån med pendeltåg.
Biljettluckan ville dock inte sälja biljett dit utan hänvisade till pendeltåget. Som tur var träffade vi på tågmästaren på tåget till Johannesburg som lovade sälja en biljett ombord. Dessutom fixade han hyttbesök före avgång.
Här pågår bromsprov, ansättnings och lossningstiden med vakuumbroms är mellan en och två minuter! Det krävs god linjekännedom för att komma någonstans även med ett förhållandevis lätt persontåg... I många fall behövs pådrag och broms samtidigt (vilket loken här tillåter).
Från Kapstaden är det 9:30 körning till Beaufort West där lokbyte sker, före och efter det klargöring och framväxling respektive undanväxling och avställning. Ingen AC i (men frontdörren går att öppna!) och en utetemperatur på uppåt 40´C genom Karoos halvöknen. Sedan överliggning och motsvarande körning tillbaks. Därefter en till sådan sväng till, alternativt växlingstur i Kapstaden innan fridag. ATC finns inte, däremot förarbiträde. Sug på det surgubbar! ;-)
Loket ifråga är ett Class 6E1, Series 7 från slutet på 70-talet, ett fyraxligt ellok för 3kV med motståndspådrag (grundkonstruktionen är från slutet på -60 talet). Den vänlige tågmästaren pratar in oss i hytten.
Dåligt fotoljus på den överbyggda stationen i Kapstaden.
Så här ser en sydafrikansk sittvagn (= Econnomy class) ut inifrån. Tågmästaren hänvisade oss till en egen, i övrigt helt tom vagn. Längre bak i tåget var det dock ganska fullsatt. I övrigt sovvagnar, restaurangvagn, resgodsvagn, biltransportvagnar och tågvärmevagn (diesel).
En titt in i en obäddad fyrbäddskupé ("compartment"), ganska fräscha vagnar.
Det finns också tvåbäddskupéer ("coupé") som i princip är hälften så stora (en vägg mellan de båda fönstren som är aningen längre isär). Två som reser tillsammans får normalt en egen tvåbäddskupé, annars får man en säng i delad fyrbäddskupé. Det går också att boka en tvåbäddskupé själv för dubbla priset. Dusch och toaletter i vagnsänden. AC och öppningsbara fönster i hela tåget.
Frame i Wellington.
PRASAs "Shosholoza Meyl" tåg 14255 Kapstaden - East London närmar sig Wellington i Western Cape. Det främsta av de två Class 6E1 loken är fortfarande klassiskt SAR (South African Railways) brunt ("Gulf Red"), det andra i PRASAs nuvarande ljusblå färg och vagnarna i Shosholoza Meyls lila-gul-turkosa färgsättning. 6E1 loken är jämngamla med Rc lok, men tekniskt mer jämförbara med "brunlok".
Det går få fjärrtåg i Sydafrika, och den mest trafikerade sträckan är Kapstaden - Johannesburg där det går fem tåg i veckan, fyra normala "Shosholoza Meyl" och ett "Premier Classe" (samt Blue train och Rovos Rail några gånger i månaden, men det är knappast reguljärtrafik). Från Kapstaden går det också två tåg i veckan till Queenstown, varav ett fortsätter till East London. Detta var en söndag och då går både tåget till Johannesburg och East London från Kapstaden, med 25 minuters mellanrum, i 13 timmar, till De Aar där de båda linjerna skiljs åt... Sen dröjer det till tisdag innan nästa tåg går. Vi åkte med Joburg tåget till Wellington, och han gå en bit söderut från stationen innan East London tåget kom.
Så här ser det förresten ut i Wellington en söndag.
En påminnelse om hur bra vi har det i Sverige... Våren 2018 var det extrem torka i Western Cape och risk för att vattenförsörjningen i Kapstaden helt enkelt skulle behöva stängas av, men senare i juni 2018 kom det regn som fyllde på magasinen och avvärjde den akuta krisen. En del åtgärder kändes aningen absurda, vattnet till handfatet avstängt men full spolning i klossan på offentliga toaletter tex...
Metrorails tåg mot Kapstaden inväntar avgångstid från Wellington i Western Cape.
Det tar ungefär 1:40 till Kapstaden (72 km) och så här en söndag går det tåg ungefär en gång i timmen, vardagar oftare i rusningen och glesare dagtid. Wellington är slutstation för "pendeltågstrafiken", men ett Metrorail tåg om dagen fortsätter ut på landet och via Nuwekloofpas till/från Worcester dit det tar nästan två timmar till via en lång krok runt de brantaste bergen.
Mötande tåg längs den lantligare delen av sträckan kring Paarl. Detta är ett tåg med modernare 10M5 vagnar, rejält ombyggda/nybyggen där man tagit tillvara ram och boggier från äldre 5M2A vagnar.
Och ett mötande tåg i förortsbebyggelsen närmare Kapstaden. De ursprungliga 5M2 vagnarna var byggda av Metro Cammell i England 1958 - 60, och sedan har liknande 5M2A vagnar, som dessa, byggts av Union Carriage & Wagon i Sydafrika 1962 - 85, så de ser äldre ut än vad de egentligen är.
En prosaisk förarhytt... Lite stockholmsk C4 över det.
Insidan av en förstaklassvagn, "MetroPlus". Det finns också tredjeklass som har längsgående plastbänkar och gott om stående (åtminstone en vardag).
Sådär skick på vagnarna som utsätts för rätt mycket vandalisering. Men det finns nyrenoverade vagnar också. Och de som saknar fönster eller ett och annat säte, men det verkade mest gälla tågen på Central line...
Metrorail kring Kapstaden är (var?) hyfsat säkert, åtminstone vissa linjer, dagtid och om man inte är ensam. Central Line går dock till områden som ska undvikas. Kring Johannesburg ska man däremot inte åka Metrorail...
I Gauteng (Joburg/Pretoriaområdet) finns dock också de "nya" normalspåriga Gautrain pendeltågen. Det ÄR en enorm skillnad mellan Metrorail i Gauteng och Gautrain, både i kvalitet och pris. Läste någon tidningsartikel på nätet som insinuerade att det är en ny form av Apartheid, men mellan fattiga och rika. Metrorail i Gauteng är opålitligt, osäkert och rentav farligt, men billigt. Gautrainsystemet (som också har bussar) är kollektivtrafik för rika, som annars skulle åka bil...
Lite annorlunda förbud, gillar framförallt "Do not board train when full"... Som vi skulle se på måndagen var det inte något av dessa förbud som efterlevdes..
Och tillslut ett mötande tåg vid någon station närmare stan.
PRASA har beställts nya "X'Trapolis Mega" pendeltåg, men det fanns inga i Kapstaden i maj 2018, däremot går de i Gauteng. 600(!) tågsätt har beställts från ett Alstom-konsortium för leverans under tio års tid, den lokala produktionen i Dunnottar utanför Pretoria har kommit igång.
De nyaste tågen som gick en del i maj 2018 var 10M tåg som detta, tror de jag såg gick på Central Line och Northern Line. 10M tågen är byggda på ramen från äldre 5M2A vagnar med ny korg och elutrustning som byggs(om) sedan 2001.
Mellangenerationen 8M från 89-91 finns det inte så många av, och jag såg dem bara uppställda vid verkstaden. De lär ska gå på linjen till Khayelitsha (en gren av Central Line), men Khayelitsha är en kåkstad som en viting nog inte ska åka pendeltåg i...
En kort pratstund som avbrott i växlingen vid änden av Cape Town Railway Stations fjärrtågsplattformar där solljuset letar sig in under busstationen ovanpå. Class 36 är GE dieslar från andra halvan av 1970-talet som numera främst används i växling som denna dag.
Till höger två multade 6E1 framför PRASAs "Premier Classe" Kapstaden - Johannesburg som snart ska avgå. Mellan Kapstaden och Johannesburg går det ett "Premier Classe" och fyra billigare "Shosholoza Meyl" tåg i veckan, de 150 milen ska enligt tidtabellen ta 26 timmar men de är nästan alltid ett par timmar försenade. Class 6E1 är ett ellok för 3kV DC med motståndspådrag (1813 verkar vara ett serie 7 lok byggda 1977-79) som ska dra tåget till Beaufort West.
Shosholoza Meyls "Premier Classe" Kapstaden - Johannesburg har för en stund sedan lämnat plattlandet kring Kapstaden och påbörjat sin slingriga väg upp mot den högplatå som stora delar av Sydafrika ligger på.
Efter att ha passerat Nuwekloofpas öppnar sig plötslig nästa dalgång som vi ska följa en stund mot Hex River Pass. Fågelvägen, och på landsvägen, är avståndet mellan Paarl och Worcester inte så långt, men järnvägen gör här en stor krok norrut via Nuwekloofpas för att undvika de brantaste bergen. Sträckningen över Hex River Pass är för övrigt anledningen till att hela södra Afrika har "kapspår" (1067 mm smalspår) istället för normalspår som de första järnvägarna kring Kapstaden ursprungligen byggdes med. 1989 ersattes till slut sträckan över Hex River Pass med Hex River Tunnels, som vi en stund senare skulle åka igenom.
Väntsalen i stationshuset i Beaufort West, tåget skymtar utanför vid stamplattformen.
På den andra plattformen, stationshuset ligger på andra sidan tåget.
Två Metrorail pendeltåg tar igen sig bakom signalskogen vid Braamfontein i Johannesburg.
Transnet Freight Rails malmtåg 8445 Lydenburg - Belfast har fått stoppa vid Santa, i Sydafrikas Mpumalangaprovins c:a 200 km öster om Pretoria, för att invänta att ett banarbete ska bli klart och sträckan söderut ska bli fri.
Vi blir inbjudna till en pratstund på loket. Lokföraren är både svart och kvinna, något har hänt i Sydafrika!
Arbetsmiljön i dessa lok är en helt annan än i de äldre sydafrikanska lok jag tittat in i, och lokpersonalen verkade nöjda med dessa.
Tåguppgiften avslöjar att det är 200 axlar och 3996 ton tågvikt "i kroken". Ungefär hälften av tågvikten på Malmbanan, men ganska mycket ändå på smalspår... Det här tåget var luftbromsat, annars är vacuumbroms fortfarande vanligt i södra Afrika (dessa lok har dessutom dynamisk-/elbroms).
Så avslutas banarbetet, och vi får avsluta pratstunden. Lokbiträdet säger hejdå, och med ett omisskännligt GE-muller börjar tåget sakta rulla.
Tåget dras av fyra sexaxliga Class 44 lok. Dessa är GE
Som byggs sedan 2015. De sex första loken byggdes i Erie, PA i USA men resterande 227 lok byggs i Sydafrika av Transnet Engineering i Koedoespoort (Pretoria) med ungefär hälften importerade delar (motor, elutrustning mm.).
Tåget består av 50 fyraxliga lådvagnar med krommalm (Kromit) från gruvorna kring Lydenburg. Två tredjedelar av världens kromtillgångar finns i Sydafrika (krom används främst som legeringsämne, bland annat i rostfritt stål).
Det dundrar ordentligt över nejden när tåget vänt runt 180 grader i en hästskokurva, och de fyra loken med körläge åtta segar sig uppför i kurvorna på andra sidan dalgången. En viss svart dieseldimma lägger sig också över kullarna.
Lite senare når tåget krönet vid Nederhorst, och rullar förbi oss i god fart på tomgång. Nu är det mest nedförsbacke till Belfast vid stambanan. Våra vänner på loket vinkar.
Nederhorst är den högsta punkten (2097 m.ö.h.) på det sydafrikanska järnvägsnätet och ligger på sidolinjen Belfast - Steelpoort. Någon persontrafik förekommer inte på banan, men som vi sett tunga godståg. Längs banan finns gruvor (krom, guld mm.) och ett ferrokromsmältverk utanför Lydenburg.